lite lycklig är jag nog

Jag ogillar verkligen människor. Detta agg grundades i uppväxten på en lite ort utanför en stad med Stockholmkomplex. Späddes på med sju år av jobb, sommarjobb och extrajobb i kassan på Ica. Pendla fyra mil till högskolan i tre år på överfulla tåg kan knäcka den bäste. Och sen, Körsbäret på grädden på moset, mattbyte i kontorslandskapet. Vi har fem personer suttit inträngda i ett litet konferensrum sedan innan midsommar . Datorer, papper och människor överallt, och inget syre! Denna närhet till människor har verkligen prövat mitt tålamod. En kollega som tuggar med munnen öppen och smackar nått övermänskligt förjävligt. En kollega som varje dag smörjer in sig med liniment som lägger sig som en kvalmig dimma i det lilla rummet. Och kollegan som sitter bredvid som varje gång hon tränger sig förbi sparkar till min stol.
Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli så glad över att få flytta in i mitt hatade kontorlandskap igen. När det sen visar sig att jag får sitta relativt avskillt och inte i en fyrgrupp så är lyckan gjord! Det finns ingen som kan småprata med mig, ingen lukt och om jag väljer mina lunchtider noga, inget smackande.